Livet enligt Kim

Yay for me! Första dagen i skolan är avklarad. Hela förmiddagen gick jag runt med mitt vanliga ToTaL dArKnEsS humör men det löste sig till slut. Jag och Hoe roade oss större delen av dagen med att vara så politiskt inkorrekta som möjligt. Vi talade även om att jag inte tycker om hennes kompisar utan att ens ha träffat dom. Speciellt en jävel som har tveksamma åsikte om både det ena och det andra. Jag har bara en sak att säga till honom: Jag är jude! En annan sak som stör mig jävligt mycket är att det är så satans varmt i skolan. Och eftersom eleverna envisas med att vara så nedrans många så får jag värsta hjärtklappningen. Jag sa ju att jag inte är social! Däremot så sket jag i styrketräningen. Jag är så bad assig som man kan bli. Fast idag ska jag banne mig göra ett försök till att skriva ett tal och plugga inför det sista datakunskapsprovet. Wish me luck!

Nu ska jag beskriva hur kul min morgondag ska bli. Först kommer jag att vakna, göra mig i ordning och få tre dussin ångestattacker. The usual. Sedan har jag följande lektioner:

Svenska - jag hatar svenska
Lunchrast - jag hatar lunchrast
Spanska - jag hatar spanska
Matte - jag hatar matte
Engelska - jag hatar engelska
Styrketräning - jag hatar styrketräning

Och det ska bli såå roligt allihopa! Jag är såå glad för det! Okej, det här är bara ett försök till att hålla mina nyårslöften. Att vara positiv alltså. Jag kom just att tänka på att jag inte kommer ihåg när jag gick utanför huset senast. Det kanske är värt att skutta ut genom dörren för att se om allt är sig likt?

Haha, min mamma gav mig en CD-skiva med avslappningsprat på. Hon tror att det kan hjälpa mig att somna. No offence, men det skulle vara betydligt mer effektivt att drämma till mig med en slägga i skallen.

Seriöst, jag kommer inom kort att förvandlas till en valross. Anledningen? Jag har en stor jävla 2000g kartong innehållandes Schweizernöt på mitt golv och ja, den är snart slut. Så om jag har förstått det här rätt så har jag sedan början på lovet tryckt i mig cheesecake, julmat, vanlig mat och ca 2kg choklad? Kombinera det med en extrem brist på motion. Jag svär att det är precis som den där reklamen där en man med lugn röst förklarar hur fettet sätter sig i blodådrorna "och täpper till" samtidigt som man får en fin vy av någon som dricker en smaskig milkshake. Allt så att man ska få så dåligt samvete som möjligt. Så nu sitter jag här i mitt überrosa rum och håller utkik efter tecken på att mina artärer långsamt fylls med choklad vilket med all säkerhet kommer att resultera i en maffig hjärtinfarkt. Tydligen så ska man känna en smärta som strålar ut i vänster arm samt bröstsmärtor och annat skit. Kvinnor ska även ha mer subtila symptom än män. Man kanske inte ens märker något. Alltså.. jag kanske har en hjärtattack just nu! Aaah! Är det läge att börja sörja sig själv nu?

Jag lyckades somna runt 4-5 igår. Jag gick upp klockan 10 eftersom jag skulle plugga men det har inte blivit av än. Får väl ta tag i det snart. Jag känner mig jävligt uttråkad. Jag vill bara sova igen. Skulle vara trevligt att gå i ide och vakna upp när det är Mars. Because I like våren liksom. Vafan är vi för lodiga djur som inte ens kan sova under det värdelösa vinterhalvåret? Nåväl. Det skulle vara trevligt att käka nu. Men jag pallar inte.

Okej, jag hade just en fin liten panikattack med allt vad det innebär. Detta berodde väl mest på att jag behöver sova för att jag ska upp tidigt i morgon men det är helt jävla impossible. Jag kan fan inte somna! Så jag betedde mig som ett jävla sär istället. Mycket lyckat. Jag måste verkligen bli klar med styrketräningen innan måndag annars lär jag väl få BUS i det ämnet. Dessutom har jag en förjävlig värk i benen. Usch, och så låg jag och tänkte på studielån vilket gjorde att paniken växte sig ännu större. Jag kommer nämligen never ever att få det. Saker som innebär att vara skyldig någon mer än ca 100 kronor ger mig ångest. Haha, ni sitter säkert och tänker att det här är jävla fjuttiga problem och att jag borde rycka upp mig lite men neeej då! Problemen kan vara hur simpla som helst. Som för ett par dagar sedan då hela min kväll förstördes av en jävla kudde. Det var ju ytterst roande.

Just nu vill jag helst sova fram till sportlovet, och när det lovet kommer ska jag banne mig sova lite till.

Trots att det är ett par dagar kvar på lovet kan jag inte låta bli att tänka på hur hemskt mitt liv kommer att bli på måndag. Att jag kommer bli sjukt jävla stressad över de miljoner uppgifter som säkerligen kommer delas ut. Usch. På tal om hemskheter, är det någon som har något bra förslag på vad jag kan prata om på retoriken? Det ska vara ett instruerande tal och jag kan ju som bekant ingenting om någonting så därför har jag lite fantasibrist.

Mami tjatar om att jag ska ta något tjohejs från hälsokosten som tydligen ska göra mig både pigg, glad, trött och mindre stressad. Med den här beskrivningen så låter det som nåt jävla superknark men sådant säljs ju inte där. Jag betvivlar stark att det kommer ha någon effekt what so ever så jag skiter i det.

Btw, har ni noterat min nya bloggdesign? Den är fin och minimalistisk tycker jag.

Idag vaknade jag hyfsat tidigt eftersom vi skulle åka till farmor och farfar. Dom ville träffa Marianne innan hon och Brotha G åker upp till Kiruna. Det blev en hel del skratt när vi kom fram till att det var jättekul att mobba pappa för de superkorta shorts som han hade på sig på några gamla bilder. Fruktansvärt nog använder han fortfarande ett par liknande. Han blev lite upprörd när han fick veta att vi inte tycker att de är lika snygga som han gör. "20 år av lögner" kallade han det visst. Detta resulterade i att han sedan började skratta som ett downsbarn på tjack medans jag försökte ge stackars Marianne lite förståelse för papis excentriska beteende. Man måste ju försäkra sig om att flickebarnet inte byter adress och telefonnummer när hon kommer hem till Portugal.

Anyways, jag och mami dissade stan till förmån för Farsta där jag orkade traska runt i typ en halvtimme. Mycket lyckat. Åh, fett skumma saken. Jag har nämligen lyckats gå ner i vikt under julen. Trots mitt svullande alltså. Från början trodde jag att det berodde på att jag är den enda fromma kristna i världen och att Gud har bestämt sig för att belöna mig för mitt exemplariska leverne. Sedan kom jag på att så är inte fallet och drog då den enda logiska slutsatsen: cheesecake. Som jag har sagt så många gånger förr så är denna magiska efterrätt livets mening såväl som ett viktigt steg på vägen till världsfred.

Okej, föregående inlägg var typ inte alls vad jag tänkte skriva. Det var bara en tillfällig tankemiss som letade sig ut på tangentbordet. Det jag tänkte på var mycket mer seriöst men jag ska nog inte skriva så mycket på bloggen. Ni vet väl att det finns män i vita rockar som kan komma och hämta er om ni skriver för mycket? Icke bra det! Kort sagt: Jak er icke en klad hest. Ni borde inte vara det heller. Det finns liksom ingen anledning till att verenda kotte ska springa runt och vara sådär Ebba von Sydow käcka hela tiden. Eller shit, det kanske är så man borde vara? Men neeej för jag är stressad och har ångest 24/7. Det är väl delvis skolans fel för i början av hösten befann jag mig faktiskt i ett tillstånd som kan tolkas som hyfsat men det sket sig totalt efter ett tag. Inte blir det bättre av att rektorn malde på i sitt tal om att man absoluuut inte fick plugga på lovet men fuck you! Horjävel. Jag har faktiskt inte pluggat ett dugg och ändå är mitt blodtryck förjävla högt och vad beror det på? Min jävla fucking skit ångest! Jag lovar att jag ska lista alla orsaker till detta någon gång i en nära framtiden. Typ i helgen. Hela situationen blir ju inte bättre av mitt obefogade hat för mina medmänniskor. Jag känner för närvarande en intensiv avsky mot alla de personer som jag brukar umgås med och jag kan banne mig inte hjälpa det.

Som alltid så ska ni inte ta åt er ett dugg av det jag skriver men om ni gör det så får ni faktiskt ta och skylla er själva.

Här sitter jag i min säng en fredagskväll och hatar världen. Intensivt. Jag har börjat störa mig på en leverfläck som är lokaliserad på sidan av min hals och i min enbart objektiva åsikt så är den stor som en jävla koloss. Den står ta mig fan ut sju meter från halsen! Nåväl, den här jävla cancermagneten has got to go. Jag kan riktigt känna hur metastaserna har börjat sätts sig på alla de livsviktiga organen. Det är när man genomgår sånna här nära döden upplevelser som man börjar inse att Gud faktiskt existerar. Jag menar, vem skulle annars komma på att ge mig cancer? Jag är säker på att gubbjävlen bestämde sig för att ge den största kättaren på jorden ett redigt kok stryk. I form av cancer då alltså. På min dödsbädd ligger jag nu och minns tillbaka på alla de stunder då jag som tolvåring stod inne på rummet och hädade genom att vråla med i diverse Slipknotlåtar. Jävla dålig grej. Men det är smällar man får ta det här. Eller så kan jag ju bara gå till vårdcentralen och klippa bort bölden. Jag har hört att sånt ska funka finfint.

Ja, det var just vad det var. Hela dagen har jag nämligen suttit och tryckt i mig otaliga bitar cheesecake som jag och min moder hade tillverkat genom högklassigt samarbete. Jag tror nämligen att jag har funnit livets mening i denna frusna blandning av grädde och ost. Och givetvis en hel massa andra grejjer men det är inte lika koolt. Om en halvtimme eller så är det julafton och trots den misslyckat ojuliga stämningen så har jag lyckats bygga upp en viss förväntan över morgondagen. Traditionsenligt så stiger vi upp okristligt tidigt för att öppna julklapparna, sedan väntar vi på gästerna och till sist blir det mat och Kalle. Jag förstår mig verkligen inte på familjer som väntar till kvällen med att öppna paketen. Det är banne mig tortyr. Speciellt för de arma små barnen. I vilket fall som helst så hoppas jag att ni får en underbar julafton!

Kan inte min ångest försvinna nu? Den stör mig.

Den här månaden har vi haft en inneboende i huset. Hon heter Maja. Denna lilla kattflickas beteende blir mer och mer besynnerligt för varje dag som går. Därav smeknamnet. I början av hennes vistelse i huset var hon en exemplarisk katt. Kelig, sällskaplig, kärleksfull. Sedan slog det slint.

När jag öppnade dörren til mitt sovrum en dag så satt hon precis där utanför och kollade upp mot mig. Min spontana reaktion var ett tjejigt skrik av fasa då jag var rädd att jag skulle snubbla och krossa hennes späda lilla kropp med min massiva kroppshydda. Ehrm. Jag var ju precis i färd att stiga över tröskeln när jag lade märke till henne. Hennes reaktion? Silence.

Idag när jag precis hade gjort frukost hörde jag det numera välbekanta skriket från min broder. Återigen skräckslaget. Jag gick in i vardagsrummet för att se vad som försiggick när jag såg att Maja var i full färd med att ge sig på Glenns fötter med både tänder och klor. Jag skrattade till lite för mig själv och satte mig i min fåtölj. Big mistake. Innan jag visste ordet av så hade jag kattfan hängandes i mina fossingar. Jag lyckades mota bort henne. Det tog inte lång tid innan jag insåg att det inte heller hade funkat. Till min förvåning insåg jag att den jäveln nu håller på att ta sats och sedan hoppar rakt emot mig! Alla klorna ute! Tack vare min snabbtänkthet lyckades jag skydda mig med en filt i sista stund. Maja ramlade ner. Sedan gick hon ut och käkade. Helt oberörd!

Det verkar även som den lilla damen har lite problem med toalettrutinerna. Idag gick hon in till mammas rum, hoppade upp i sängen och satte sig på huk för att göra sina behov. Behöver väl inte säga mer än att lakanen i skrivande stund ligger och väntar i tvättkorgen.

Lite mer om samma ämne. Jag tror faktiskt att hon har missuppfattat hela grejen med kattlådan som finns till hennes förfogande. För några dagar sen satt hon utanför ytterdörren med ett väldigt plågat ansiktsuttryck. Jag öppnade dörren och hon fullkomligt rusade in för att lätta på trycket. När hon var klar steg hon lungt ur lådan och traskade bort till ytterdörren igen. Hon kastade en blick som gjorde klart för mig att jag behövde öppna dörren åt henne. Hon idiotförklarade mig. I could feel it. Därefter fortsatte hon lungt sin vistelse utomhus.

Hon har även lyckats skrämma slag på våra stackars fiskar. Inte konstigt att barnen som hon bor hos i vanliga fall inte är särskilt förtjusta i henne. Själv har jag faktiskt inte så låga tankar om henne. Jag menar, hon må vara ett barn av satan men hon är fortfarande en katt. Jag undrar om hon börjar lyssna på mig om jag kallar henne för Lucifer. Det är värt ett försök. Till saken hör ju då att hon inte reagerar på sitt egna namn. O nej. Maja är helt enkelt för mesigt för henne. Själv tror jag bara att hon är bipolär. Men det är ju bara min professionella åsikt..

Började tänka lite på barn efter att ha skrivit förra inlägget och kikade då in på några av alla dessa mammabloggar. Efter att ha kollat runt på ett par stycken blev jag nästan ledsen för mammornas skull. Eller ledsen kanske är fel ord, sur blev jag. Dessa (oftast nyblivna) föräldrar definierar sig själva utifrån sina barn. De tenderar att beskriva sig själva som "Blahas mamma" snarare än att använda sitt eget namn och sedan informera en om att de minsann har ett barn. Jag tycker att det är väldigt, väldigt tragiskt. Hela grejen med att definiera sig själv utifrån någon annan är för mig alldeles befängd. Det är som att en kvinna skulle gå runt och presentera sig själv som "Pelles fru" utan att någon för sakens skull har den blekaste aning om vem denne Pelle är. Att presentera sig själv med sitt yrke tycker jag däremot är helt okej även fast det finns folk som inte delar mina åsikter på den punkten. Jobbet brukar vanligtvis spegla ens intressen och en del av ens personlighet. Alltså vem man är.  Om jag någon gång skulle få för mig att barn vore en bra grej att ha skulle jag fan inte ändra hela mitt liv efter ungen. Givetvis skulle livet ställas om men det är inget som påverkar ens identitet. Med den här barnet-är-mitt-liv mentaliteten gör man sin son eller dotter en jävla otjänst. Och nej, det finns ingen som tvingar dig att hålla med mig.

Idag var jag, käre moder och Brotha G (ja, det är hans gangstah namn) inne i Farsta för att köpa de sista julklapparna. Jag måste säga att jag var förvånansvärt glad och trevlig trots alla dessa människor som höll på att trängas i affärerna. Mycket folk brukar för min del innebära att jag blir helt klaustrofobisk och dissar allt vad shopping heter men not today! Värsta stolt över det. Såg en massa människor som hade med sig barnvagnar och medföljande ungar vilket ledde till en jävla massa tjafs bland föräldrarna. Det störde jag mig grymt mycket på. Vad är det som är så svårt med att lämna ungarna hemma med ena föräldern och sedan handla allt själv? Så svårt kan det inte vara.

Usch, jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Just det, jag fick reda på att det inte var något konstigt med mina blodprov. Bara låga kaliumvärden. Någon som vet vad det ska vara bra för?