Livet enligt Kim

I den här kategorin ska jag skriva massa udda saker om mig själv. Typ som de där utmaningarna man brukar få med jämna mellanrum. Here we go.

♦ Jag kallar inte folk jag känner för "vänner". Inte ens om jag har kännt dom i flera år. Jag säger hellre "folk jag känner" eller "klasskompisar" eller annan löjlig motsvarighet. Dels för att jag enligt definition inte har några men också för att det känns så jävla uttjatat. Vänner är folk man litar på och som bekant så litar jag ju på cirka noll personer. Den här icke-vänskapen som jag känner med allt och alla är faktiskt relativt ny. Den har tillkommit nu på ålderns höst då jag har blivit ännu mer isolerad av mig. Den jävliga sidan är ju att folk kan ta illa upp när dom inser att jag inte ser dom som vänner vilket suger rätt hårt. Det blir bara jobbigt om dom gör så. Jag menar, jag tycker om folk precis lika mycket som innan med den enda lilla krusidullen att jag inte placerar in själva relationen i ett fack. Got it?

Vilka är ni? Alltså min besöksstatistik går upp och ner som ett jävla sär och jag har ingen aning om vilka som kikar in här eller hur ni hittar hit. Kan ni inte offra er att skriva en liten kommentar så jag vet vilka ni är? Annars får jag oerhört konstiga tankar vet ni. Typ "ÅMAJGAD, nu har tre personer till kommit hit. VAD FAN VILL DOM MIG?!". Nej men jag älskar er givetvis också men det här hemlighetsmakeriet är inte bra för mitt blodtryck. Det ska ni ha klart för er. Era anonyma jävlar.

I brist på annat så kan jag berätta min och min familjs lustiga relation till folk. Vi kan sitta i vardagsrummet och nörda oss med någon av alla de TV-serier vi följer när det plötsligt ringer på dörren. Rummet fylls av en abrupt tystnad innan någon vågar sig på att öppna munnen. Det som följer här nedan är en typisk dialog när paniken har brutit ut lite smått.
- Är lyset på ute i köket?
- Jag tror det.
- Undra om dom vet att vi är hemma.
- Glenn, kolla vem det är!
Min käre broder tassar motvilligt ut i köket för att snegla bort mot fönstret som finns bredvid ytterdörren. I denna situation kan det hända att man blir upptäckt och då skamset behöver traska bort och öppna dörren med någon halvtaskig bortförklaring till sitt smygande. I annat fall fortsätter konversationen såhär.
- Shit, det är *insert name of valfri granne*.
- Men vadfan gör dom här? Förstår dom inte att vi kollar på TV?
Sedan följer en lång stunds tystnad innan vi är säkra på att den oönskade gästen är borta. Olyckligtvis händer det ibland att man sitter i köket när det ringer på dörren och då är man ju helt jävla busted i vilket fall som helst.

Detta osociala beteende gäller även vid telefonsamtal. Ringer det så blir det en bitter kamp om vem som måste svara. Oftast brukar jag vråla något i stil med "JAG ÄR INTE HEMMA!" så att den som är tvingad att lyfta på luren förstår att jag inte vill prata med någon. Sedan hör väl till saken att jag har en ganska intensiv telefonskräck. Jag ringer inte ens till folk jag känner. Carro är det enda undantaget. Fast hon räknas ju inte eftersom jag har övat på att ringa henne i över tio år.

Jag är lite konfunderad just nu. Jag menar, var i helskotta har alla mina läsare tagit vägen? Eller jag borde snarare fråga varför de inte har hittat hit än. Jag har ju bloggat i tre dagar nu vilket borde betyda att allmänheten har fått nys om min blogg men neeeeej då. Där hemma sitter ni lyckligt ovetande om vad ni missar men jag ska tala om för er att erat icke-läsande kommer att få svåra konsekvenser i en väldigt snar framtid. Barn kommer att gråta, hela städer kommer att förintas och blood will be shed. Ensam kommer jag stå kvar som segrare medans den brinnande förortens eld effektfullt speglas i mina ögon. Den pampiga musiken i bakgrunden  kompletteras av min bullrande basstämma då jag säger avslutningsfras "May the force be with you". Sedan förtärs vi alla av lågorna och jorden exploderar i ett massivt svampmoln. Så vilken slutsats kan vi dra av denna tragiska framtidsvision? Jo om du inte vill ha världens undergång på ditt samvete så bör du snarast börja läsa min blogg. The end.

Vi har fått en pratstund med den kritikerrosade succébloggerskan och hjärnan bakom "Livet enligt Kim".

Hej Kim! Är du medveten om att besöksstatistiken på din blogg har femdubblats det senaste dygnet?

Nej, men har det? Vilken överraskning!

Vad är receptet på din framgång i bloggosfären?

Ja du, bra fråga. Jag är mig själv och står för mina åsikter helt enkelt. Sedan har jag ju otroligt kul när jag skriver. Det är nog det viktigaste! Att ha så roligt som möjligt!

Har framgången stigit dig åt huvudet?

Absolut inte. Trots att jag har uppmärksammats så mycket det senaste dygnet så är jag samma Kim. Mina vänner tycker att jag är lika jordnära som alltid. Självklart har jag ju märkt att väldigt många människor försöker bli vän med mig bara för att få leva i rampljuset men det är bara tragiskt tycker jag.

Till sist, hur ska du fira?

En lussebulle skulle inte sitta fel!

Så ska jag spendera helgen tråkigt nog. Massor av kemi här. Kanske inte min starkaste sida men jag får väl ta och göra det bästa av det. Yeah right.