Livet enligt Kim

I brist på annat så kan jag berätta min och min familjs lustiga relation till folk. Vi kan sitta i vardagsrummet och nörda oss med någon av alla de TV-serier vi följer när det plötsligt ringer på dörren. Rummet fylls av en abrupt tystnad innan någon vågar sig på att öppna munnen. Det som följer här nedan är en typisk dialog när paniken har brutit ut lite smått.
- Är lyset på ute i köket?
- Jag tror det.
- Undra om dom vet att vi är hemma.
- Glenn, kolla vem det är!
Min käre broder tassar motvilligt ut i köket för att snegla bort mot fönstret som finns bredvid ytterdörren. I denna situation kan det hända att man blir upptäckt och då skamset behöver traska bort och öppna dörren med någon halvtaskig bortförklaring till sitt smygande. I annat fall fortsätter konversationen såhär.
- Shit, det är *insert name of valfri granne*.
- Men vadfan gör dom här? Förstår dom inte att vi kollar på TV?
Sedan följer en lång stunds tystnad innan vi är säkra på att den oönskade gästen är borta. Olyckligtvis händer det ibland att man sitter i köket när det ringer på dörren och då är man ju helt jävla busted i vilket fall som helst.

Detta osociala beteende gäller även vid telefonsamtal. Ringer det så blir det en bitter kamp om vem som måste svara. Oftast brukar jag vråla något i stil med "JAG ÄR INTE HEMMA!" så att den som är tvingad att lyfta på luren förstår att jag inte vill prata med någon. Sedan hör väl till saken att jag har en ganska intensiv telefonskräck. Jag ringer inte ens till folk jag känner. Carro är det enda undantaget. Fast hon räknas ju inte eftersom jag har övat på att ringa henne i över tio år.