Livet enligt Kim

Här sitter jag i min säng en fredagskväll och hatar världen. Intensivt. Jag har börjat störa mig på en leverfläck som är lokaliserad på sidan av min hals och i min enbart objektiva åsikt så är den stor som en jävla koloss. Den står ta mig fan ut sju meter från halsen! Nåväl, den här jävla cancermagneten has got to go. Jag kan riktigt känna hur metastaserna har börjat sätts sig på alla de livsviktiga organen. Det är när man genomgår sånna här nära döden upplevelser som man börjar inse att Gud faktiskt existerar. Jag menar, vem skulle annars komma på att ge mig cancer? Jag är säker på att gubbjävlen bestämde sig för att ge den största kättaren på jorden ett redigt kok stryk. I form av cancer då alltså. På min dödsbädd ligger jag nu och minns tillbaka på alla de stunder då jag som tolvåring stod inne på rummet och hädade genom att vråla med i diverse Slipknotlåtar. Jävla dålig grej. Men det är smällar man får ta det här. Eller så kan jag ju bara gå till vårdcentralen och klippa bort bölden. Jag har hört att sånt ska funka finfint.