Sneaky cat.
Den här månaden har vi haft en inneboende i huset. Hon heter Maja. Denna lilla kattflickas beteende blir mer och mer besynnerligt för varje dag som går. Därav smeknamnet. I början av hennes vistelse i huset var hon en exemplarisk katt. Kelig, sällskaplig, kärleksfull. Sedan slog det slint.
När jag öppnade dörren til mitt sovrum en dag så satt hon precis där utanför och kollade upp mot mig. Min spontana reaktion var ett tjejigt skrik av fasa då jag var rädd att jag skulle snubbla och krossa hennes späda lilla kropp med min massiva kroppshydda. Ehrm. Jag var ju precis i färd att stiga över tröskeln när jag lade märke till henne. Hennes reaktion? Silence.
Idag när jag precis hade gjort frukost hörde jag det numera välbekanta skriket från min broder. Återigen skräckslaget. Jag gick in i vardagsrummet för att se vad som försiggick när jag såg att Maja var i full färd med att ge sig på Glenns fötter med både tänder och klor. Jag skrattade till lite för mig själv och satte mig i min fåtölj. Big mistake. Innan jag visste ordet av så hade jag kattfan hängandes i mina fossingar. Jag lyckades mota bort henne. Det tog inte lång tid innan jag insåg att det inte heller hade funkat. Till min förvåning insåg jag att den jäveln nu håller på att ta sats och sedan hoppar rakt emot mig! Alla klorna ute! Tack vare min snabbtänkthet lyckades jag skydda mig med en filt i sista stund. Maja ramlade ner. Sedan gick hon ut och käkade. Helt oberörd!
Det verkar även som den lilla damen har lite problem med toalettrutinerna. Idag gick hon in till mammas rum, hoppade upp i sängen och satte sig på huk för att göra sina behov. Behöver väl inte säga mer än att lakanen i skrivande stund ligger och väntar i tvättkorgen.
Lite mer om samma ämne. Jag tror faktiskt att hon har missuppfattat hela grejen med kattlådan som finns till hennes förfogande. För några dagar sen satt hon utanför ytterdörren med ett väldigt plågat ansiktsuttryck. Jag öppnade dörren och hon fullkomligt rusade in för att lätta på trycket. När hon var klar steg hon lungt ur lådan och traskade bort till ytterdörren igen. Hon kastade en blick som gjorde klart för mig att jag behövde öppna dörren åt henne. Hon idiotförklarade mig. I could feel it. Därefter fortsatte hon lungt sin vistelse utomhus.
Hon har även lyckats skrämma slag på våra stackars fiskar. Inte konstigt att barnen som hon bor hos i vanliga fall inte är särskilt förtjusta i henne. Själv har jag faktiskt inte så låga tankar om henne. Jag menar, hon må vara ett barn av satan men hon är fortfarande en katt. Jag undrar om hon börjar lyssna på mig om jag kallar henne för Lucifer. Det är värt ett försök. Till saken hör ju då att hon inte reagerar på sitt egna namn. O nej. Maja är helt enkelt för mesigt för henne. Själv tror jag bara att hon är bipolär. Men det är ju bara min professionella åsikt..
När jag öppnade dörren til mitt sovrum en dag så satt hon precis där utanför och kollade upp mot mig. Min spontana reaktion var ett tjejigt skrik av fasa då jag var rädd att jag skulle snubbla och krossa hennes späda lilla kropp med min massiva kroppshydda. Ehrm. Jag var ju precis i färd att stiga över tröskeln när jag lade märke till henne. Hennes reaktion? Silence.
Idag när jag precis hade gjort frukost hörde jag det numera välbekanta skriket från min broder. Återigen skräckslaget. Jag gick in i vardagsrummet för att se vad som försiggick när jag såg att Maja var i full färd med att ge sig på Glenns fötter med både tänder och klor. Jag skrattade till lite för mig själv och satte mig i min fåtölj. Big mistake. Innan jag visste ordet av så hade jag kattfan hängandes i mina fossingar. Jag lyckades mota bort henne. Det tog inte lång tid innan jag insåg att det inte heller hade funkat. Till min förvåning insåg jag att den jäveln nu håller på att ta sats och sedan hoppar rakt emot mig! Alla klorna ute! Tack vare min snabbtänkthet lyckades jag skydda mig med en filt i sista stund. Maja ramlade ner. Sedan gick hon ut och käkade. Helt oberörd!
Det verkar även som den lilla damen har lite problem med toalettrutinerna. Idag gick hon in till mammas rum, hoppade upp i sängen och satte sig på huk för att göra sina behov. Behöver väl inte säga mer än att lakanen i skrivande stund ligger och väntar i tvättkorgen.
Lite mer om samma ämne. Jag tror faktiskt att hon har missuppfattat hela grejen med kattlådan som finns till hennes förfogande. För några dagar sen satt hon utanför ytterdörren med ett väldigt plågat ansiktsuttryck. Jag öppnade dörren och hon fullkomligt rusade in för att lätta på trycket. När hon var klar steg hon lungt ur lådan och traskade bort till ytterdörren igen. Hon kastade en blick som gjorde klart för mig att jag behövde öppna dörren åt henne. Hon idiotförklarade mig. I could feel it. Därefter fortsatte hon lungt sin vistelse utomhus.
Hon har även lyckats skrämma slag på våra stackars fiskar. Inte konstigt att barnen som hon bor hos i vanliga fall inte är särskilt förtjusta i henne. Själv har jag faktiskt inte så låga tankar om henne. Jag menar, hon må vara ett barn av satan men hon är fortfarande en katt. Jag undrar om hon börjar lyssna på mig om jag kallar henne för Lucifer. Det är värt ett försök. Till saken hör ju då att hon inte reagerar på sitt egna namn. O nej. Maja är helt enkelt för mesigt för henne. Själv tror jag bara att hon är bipolär. Men det är ju bara min professionella åsikt..
Kommentarer
Trackback
