Livet enligt Kim

Min mamma kom just in i rummet och frågade i fall jag har gjort några läxor i helgen. Självklart svarade jag nej på den frågan och då börjar hon givetvis fråga om vad har har gjort i stället. Ingenting alltså. Hon börjar då att gnälla om att jag inte ens försöker göra något varpå jag svarar att jag inte kan göra det. Det är tydligen jävligt svårt att få in i hennes huvud.
Ni kanske ska veta att jag ytterst lämnar in ett arbete om jag inte är nöjd med det, vilket är väldigt sällan. Jag kan inte heller börja skriva något eftersom jag alltid blir missnöjd och i slutändan skriver om hela skiten i alla fall. Det är otroligt jävla påfrestande att aldrig bli nöjd med en enda sak sak man gör. Jag har inte varit nöjd med någonting jag har gjort på flera år och får därför en massiv jävla ångest som följd. Varenda gång. Det spelar ingen som helst roll om uppgiften är stor eller liten. Ta detta och lägg till den stora stressen som skapas av att arbetet ska vara inlämnat i tid. Och ni vet väl alla hur bra jag fungerar under stress? Inte alls! Hela jävla tankeverksamheten låser sig totalt och jag blir inte ett dugg produktiv. Uppenbarligen är detta för svårt för min mamma att förstå.
Kommer ni ihåg den där lyckan som jag pratade om tidigare? Glöm den. Jag visste att det var för bra för att vara sant.