Livet enligt Kim

Dagen jag aldrig trodde skulle komma har anlänt. Det är en dag vars existens jag både hånat och fruktat. En jag aldrig trodde jag skulle få uppleva... Det är just denna dag jag har insett storheten med Sagan om Ringen.

Fantasyhatare som jag är har jag alltid alltid förlöjligat allt som har med orcher och alver att göra men not today. Igår satt jag nämligen och halvkollade på den sista filmen när jag till min stora fasa plötsligt blev förälskad i hela handlingen. Jag började le åt de söta små hobbitarna med sitt lockiga hår, pittoreska små hus och alldeles för korta ben. Och i synnerhet sättet de sprang på. Jag kom på mig själv med att tänka "Spring nu lille hobbit, spriiing!" bara så att jag skulle ha något nytt att smajla åt. Ja, i det jävla ögonblicket ville jag faktiskt vara en hobbit! Och det var en jävligt intensiv vilja kan jag avslöja. Allt annat i filmen var också oerhört perfekt. Jag menar, flickorna hade jättefina namn som Arwen och Eowyn och såg helt sagolika ut allihopa. Och Smeagol! What's not to like med honom? Han var nog den enda som hade humor på det där stället. Jag hörde i alla fall inte att någon annan drog tjockisskämt och Sam. Söt var han också för den delen. Det var däremot en sak jag inte förstod. Hur i helskotta kan man slösa bort überlångt och alldeles gudomligt platinahår på Legolas?! Grabben har ju för fan spetsiga öron och springer runt och lallar med pilbåge! Jävla tönt. Ingen personlighet hade han heller. Nej, det var en skandal utan dess like. Banne mig alltså.

Det slog mig just att om den här trenden fortsätter så kommer jag kanske få någon användning av de Harry Potter böcker som står prydligt uppradade på min bokhylla men som jag aldrig bemödat mig att läsa ut. Men, imponerande nog har jag läst halva första boken! Sicken bedrift!

Och du som läser det här, vilket läger tillhör du? The lovahs eller haterz?