2007 i ord och bilder!
Hej alla glada barn! Nu har det gått ett helt år och jag kände mig därför manad att göra en recap av 2007. 
Vi börjar med en trevlig bild på hur jag såg ut för exakt ett år sedan. Jag var korthårig, kool och jävligt blek.
I februari var det en jävla massa snö. Som den modebloggare jag är kan jag passa på att peka ut min luffarchica outfit på dessa bilder. Skåda och inspireras.
Jag, mami och min gangstabror var även på besök i Nueva York. Det blev en massa dagar fyllda med intensiv sightseeing och andra turistiga aktiviteter. Jag ska slänga upp de här korten på bdb lite senare med betydligt mer text så gnäll inte över min korta men ack så underbara beskrivning.
Men så en dag kom våren till Stockholm och det blev dags för friluftsbarnen att göra en utflykt till Flottsbro. Tyvärr har jag inte alla bilder på den här datorn så ni får nöja er med dessa. För er ovetande individer kan jag berätta att även Carro var med på detta lilla äventyr. Det är så vårat gäng var på den tiden.
På våren i nian kom den obligatoriska balen. Det började med en vanlig middag som sedan övergick i lite halvkass dans på matsalsglovet. Det hölls tal och lärarna sjöng en sång om oss. Trevligt värre. Sedan kom den riktiga underhållningen. Större delen av klassen plus vissa andra nissar drog hem till Kajsa på efterfest. Det var kul för alla förutom Sajsens föräldrar som faktiskt var hemma at the time. 
Den 13 juni 2007 sa vi tack och hej till 9C. Själv var jag allmänt glad över att få slippa alla men när man minns tillbaka i efterhand så kan man lyckligtvis komma ihåg de fina stunderna. Avslutningen var en av dom. Efteråt gick en del ner till vattnet för att lyssna på banden som spelade innan det återigen skulle bli efterfest, denna gång i en lokal. Den har jag däremot inga bilder av men måla upp en liten bild i tanken innehållandes 9C, fylla och skadegörelse så fattar ni nog.
Sommaren spenderades till stor del med en massa koolingar. Enough said.
En liten semester i Portugal gjordes också. Mycket välkommet med tanke på att sommaren i Sverige regnade bort totalt.
Till hösten började jag i gymnasiet. Det sket sig rejält så jag bytte fort som fan till den lokala skolan. Jag träffade en massa nya personer som jag trivdes skitbra med. Det här är några av de naturnördar som jag brukar hänga med för det mesta.
Eftersom hösten var relativt händelselös och och tråkig så snabbspolar vi fram till lite bilder från kryssningen som jag kom hem från idag. Det får sätta punkt för det här året.
GOTT NYTT ÅR!
Happiness will kill you
Som alltid så ska ni inte ta åt er ett dugg av det jag skriver men om ni gör det så får ni faktiskt ta och skylla er själva.
Fuck you, world
Ett julens mirakel
Bilden föreställer min vackra plastgran och julklapparna.
Gaah!
Sneaky cat.
När jag öppnade dörren til mitt sovrum en dag så satt hon precis där utanför och kollade upp mot mig. Min spontana reaktion var ett tjejigt skrik av fasa då jag var rädd att jag skulle snubbla och krossa hennes späda lilla kropp med min massiva kroppshydda. Ehrm. Jag var ju precis i färd att stiga över tröskeln när jag lade märke till henne. Hennes reaktion? Silence.
Idag när jag precis hade gjort frukost hörde jag det numera välbekanta skriket från min broder. Återigen skräckslaget. Jag gick in i vardagsrummet för att se vad som försiggick när jag såg att Maja var i full färd med att ge sig på Glenns fötter med både tänder och klor. Jag skrattade till lite för mig själv och satte mig i min fåtölj. Big mistake. Innan jag visste ordet av så hade jag kattfan hängandes i mina fossingar. Jag lyckades mota bort henne. Det tog inte lång tid innan jag insåg att det inte heller hade funkat. Till min förvåning insåg jag att den jäveln nu håller på att ta sats och sedan hoppar rakt emot mig! Alla klorna ute! Tack vare min snabbtänkthet lyckades jag skydda mig med en filt i sista stund. Maja ramlade ner. Sedan gick hon ut och käkade. Helt oberörd!
Det verkar även som den lilla damen har lite problem med toalettrutinerna. Idag gick hon in till mammas rum, hoppade upp i sängen och satte sig på huk för att göra sina behov. Behöver väl inte säga mer än att lakanen i skrivande stund ligger och väntar i tvättkorgen.
Lite mer om samma ämne. Jag tror faktiskt att hon har missuppfattat hela grejen med kattlådan som finns till hennes förfogande. För några dagar sen satt hon utanför ytterdörren med ett väldigt plågat ansiktsuttryck. Jag öppnade dörren och hon fullkomligt rusade in för att lätta på trycket. När hon var klar steg hon lungt ur lådan och traskade bort till ytterdörren igen. Hon kastade en blick som gjorde klart för mig att jag behövde öppna dörren åt henne. Hon idiotförklarade mig. I could feel it. Därefter fortsatte hon lungt sin vistelse utomhus.
Hon har även lyckats skrämma slag på våra stackars fiskar. Inte konstigt att barnen som hon bor hos i vanliga fall inte är särskilt förtjusta i henne. Själv har jag faktiskt inte så låga tankar om henne. Jag menar, hon må vara ett barn av satan men hon är fortfarande en katt. Jag undrar om hon börjar lyssna på mig om jag kallar henne för Lucifer. Det är värt ett försök. Till saken hör ju då att hon inte reagerar på sitt egna namn. O nej. Maja är helt enkelt för mesigt för henne. Själv tror jag bara att hon är bipolär. Men det är ju bara min professionella åsikt..
Kids are evil.
Julefrid fo' shizzle!
Usch, jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Just det, jag fick reda på att det inte var något konstigt med mina blodprov. Bara låga kaliumvärden. Någon som vet vad det ska vara bra för?
Ny kategori.
I den här kategorin ska jag skriva massa udda saker om mig själv. Typ som de där utmaningarna man brukar få med jämna mellanrum. Here we go.
♦ Jag kallar inte folk jag känner för "vänner". Inte ens om jag har kännt dom i flera år. Jag säger hellre "folk jag känner" eller "klasskompisar" eller annan löjlig motsvarighet. Dels för att jag enligt definition inte har några men också för att det känns så jävla uttjatat. Vänner är folk man litar på och som bekant så litar jag ju på cirka noll personer. Den här icke-vänskapen som jag känner med allt och alla är faktiskt relativt ny. Den har tillkommit nu på ålderns höst då jag har blivit ännu mer isolerad av mig. Den jävliga sidan är ju att folk kan ta illa upp när dom inser att jag inte ser dom som vänner vilket suger rätt hårt. Det blir bara jobbigt om dom gör så. Jag menar, jag tycker om folk precis lika mycket som innan med den enda lilla krusidullen att jag inte placerar in själva relationen i ett fack. Got it?
Men jag fick i alla fall.. smör?
Hej alla barn!
Vilka är ni? Alltså min besöksstatistik går upp och ner som ett jävla sär och jag har ingen aning om vilka som kikar in här eller hur ni hittar hit. Kan ni inte offra er att skriva en liten kommentar så jag vet vilka ni är? Annars får jag oerhört konstiga tankar vet ni. Typ "ÅMAJGAD, nu har tre personer till kommit hit. VAD FAN VILL DOM MIG?!". Nej men jag älskar er givetvis också men det här hemlighetsmakeriet är inte bra för mitt blodtryck. Det ska ni ha klart för er. Era anonyma jävlar.
Men jag fick i alla fall julmust!
Anyway, sedan var det hög tid för Ahos favoritlektion. Jag menar givetvis ped led. Det är inte den otroligt intressanta undervisningen eller den trevliga lärarinnan som Hoe uppskattar så mycket. Det råkar vara så att hon är alldeles besatt i den pojke som så kärleksfullt döptes om till Bimboboy. I övrigt flöt lektionen på bra och klassen bjöds på både pepparkakor och ischoklad. Sedan lyckades min grupp kamma hem en ask Geisha tack vare Herr Novotnys stora kunskap om julsånger. Det tackar vi för! Sista lektionen var retorik då jag bland annat lärde mig att rita mangafigurer och att vika näckrosor av servetter. Kort sagt som en helt vanlig dag på Östra.
CSI och ångest
Äsch, i morgon är det tisdag och det är en ganska hyfsad dag ändå. Efter lunchen har vi pedagogiskt ledarskap. Då ska vi se klart en film och Aho ska som vanligt sitta och dregla över Bimboboy. Just nu är jag så uttråkad att jag inte ens vet vad jag ska skriva men jag kan ju i alla fall berätta lite om vad som kommer att skrivas i bloggen framöver. Jo jag ska dels berätta om min träning, skolan, folk jag känner, nyårslöften, Bimboboy och allmänt konstiga saker om mig själv . Om något av detta sänder er läsare in i ett obotligt narkolepsitillstånd så ber jag så hemskt mycket om ursäkt.
Dagens låt
Kom ihåg barn, det är viktigt att variera det man lyssnar på.
This cannot be!
Igår satt jag framför min kära dator och spanade in besöksstatistiken på bloggen när jag såg att antalet besökare hade skjutit i höjden. Jaja kanske en liiten överdrift men det var betydligt fler än dagen innan. Sedan kom jag på att jag hade skickat in ett svar i Fashionsquads julkalender. Jag gick in och kollade och såg att jag hade vunnit. En riktigt fin julklapp dessutom! Självklart började jag ana att allt bara hade varit ett stort skämt och att hon som driver bloggen snart skulle publicera ett inlägg där det stod precis hur lurad jag hade blivit. Jag menar, bra saker händer ju aldrig mig. Men allt detta har faktiskt inte hänt än så jag börjar bli mer och mer övertygad om att jag faktiskt har vunnit på riktigt.
Sedan kom jag att tänka på det jag skrev igår. Ni vet, det där om att ni skulle börja läsa min blogg annars skulle världen gå under? Eftersom att jag fick fler läsare efter den här lilla vinsten så verkar det som om planet Earth har ändrat sitt öde. Så allt jag har att säga är Fashionsquad, mänskligheten tackar dig.
Varför vi hatar er. Typ.
I brist på annat så kan jag berätta min och min familjs lustiga relation till folk. Vi kan sitta i vardagsrummet och nörda oss med någon av alla de TV-serier vi följer när det plötsligt ringer på dörren. Rummet fylls av en abrupt tystnad innan någon vågar sig på att öppna munnen. Det som följer här nedan är en typisk dialog när paniken har brutit ut lite smått.
- Är lyset på ute i köket?
- Jag tror det.
- Undra om dom vet att vi är hemma.
- Glenn, kolla vem det är!
Min käre broder tassar motvilligt ut i köket för att snegla bort mot fönstret som finns bredvid ytterdörren. I denna situation kan det hända att man blir upptäckt och då skamset behöver traska bort och öppna dörren med någon halvtaskig bortförklaring till sitt smygande. I annat fall fortsätter konversationen såhär.
- Shit, det är *insert name of valfri granne*.
- Men vadfan gör dom här? Förstår dom inte att vi kollar på TV?
Sedan följer en lång stunds tystnad innan vi är säkra på att den oönskade gästen är borta. Olyckligtvis händer det ibland att man sitter i köket när det ringer på dörren och då är man ju helt jävla busted i vilket fall som helst.
Detta osociala beteende gäller även vid telefonsamtal. Ringer det så blir det en bitter kamp om vem som måste svara. Oftast brukar jag vråla något i stil med "JAG ÄR INTE HEMMA!" så att den som är tvingad att lyfta på luren förstår att jag inte vill prata med någon. Sedan hör väl till saken att jag har en ganska intensiv telefonskräck. Jag ringer inte ens till folk jag känner. Carro är det enda undantaget. Fast hon räknas ju inte eftersom jag har övat på att ringa henne i över tio år.
Hallå?
Jag är lite konfunderad just nu. Jag menar, var i helskotta har alla mina läsare tagit vägen? Eller jag borde snarare fråga varför de inte har hittat hit än. Jag har ju bloggat i tre dagar nu vilket borde betyda att allmänheten har fått nys om min blogg men neeeeej då. Där hemma sitter ni lyckligt ovetande om vad ni missar men jag ska tala om för er att erat icke-läsande kommer att få svåra konsekvenser i en väldigt snar framtid. Barn kommer att gråta, hela städer kommer att förintas och blood will be shed. Ensam kommer jag stå kvar som segrare medans den brinnande förortens eld effektfullt speglas i mina ögon. Den pampiga musiken i bakgrunden kompletteras av min bullrande basstämma då jag säger avslutningsfras "May the force be with you". Sedan förtärs vi alla av lågorna och jorden exploderar i ett massivt svampmoln. Så vilken slutsats kan vi dra av denna tragiska framtidsvision? Jo om du inte vill ha världens undergång på ditt samvete så bör du snarast börja läsa min blogg. The end.
Så. Jävla. Het.
Horatio Caine har en sån jävla dragningskraft! En sådan karisma! Jag menar, se bara på honom där han står vid Miamis kust med vinden i håret och spänner ögonen i en med den där välbekanta crime-fightar blicken. Som vanligt börjar varje avsnitt med att Horatio säger saker som "The only thing that matters is the evidence" eller "So our accident, is not an accident at all" innan rättvisans brillor åker på och the Who börjar vråla i bakgrunden. Så vill ni se hela härligheten tycker jag att ni ska slå på TVn klockan 21.00 nästa torsdag. I know I will. Rawr!
Extra! Extra!
Vi har fått en pratstund med den kritikerrosade succébloggerskan och hjärnan bakom "Livet enligt Kim".
Hej Kim! Är du medveten om att besöksstatistiken på din blogg har femdubblats det senaste dygnet?
Nej, men har det? Vilken överraskning!
Vad är receptet på din framgång i bloggosfären?
Ja du, bra fråga. Jag är mig själv och står för mina åsikter helt enkelt. Sedan har jag ju otroligt kul när jag skriver. Det är nog det viktigaste! Att ha så roligt som möjligt!
Har framgången stigit dig åt huvudet?
Absolut inte. Trots att jag har uppmärksammats så mycket det senaste dygnet så är jag samma Kim. Mina vänner tycker att jag är lika jordnära som alltid. Självklart har jag ju märkt att väldigt många människor försöker bli vän med mig bara för att få leva i rampljuset men det är bara tragiskt tycker jag.
Till sist, hur ska du fira?
En lussebulle skulle inte sitta fel!
Dagens låt
Jag känner på mig att Natta kommer kommentera min udda musiksmak men what the heck!
